Det var ju så det skulle vara! När man uppnått pensionsåldern alltså.
En skön stol, en bra bok, vackert väder och en kopp kaffe. Och inga förpliktelser inom syn- och hörhåll. Det kan vara så, i och för sig, att det är lättare att ta sig hit på ett ben än på två.
Som sagt Lena, vi hade det bra mycket bekvämare ombord, även om Johnsonlinjen inte höll med brännvinskrus på däck. Från den boken är det väl egentligen bara skollärare Isakers lömska attacker som känns lite självupplevda.
Och skymtar inte den underbara gärdsgården i bakgrunden av detta paradis…
Vilken idyll! Inga tvestjärtar som käkar upp era blommor minsann. Med den boken blir man nästan sjösjuk, fantastisk insikt i sjöfartens värld. Tur att du inte var med på den tiden!!